Sista kvällen....
Japp, då var den här. Den sista kvällen i Santa Monica på ett bra tag gissar jag.
Vi har slöat ganska bra idag faktiskt. Insupit det sista av staterna och tänkt tillbaka på de första dagarna som om de vore för tio år sedan.
Jag är riktigt otroligt ordentligt trött på att äta alla mål mat "ute" och har säkert gått upp fem kilo på dessa två veckorna men utöver det så har jag inget att klaga på.
Finns såklart en hel hög med saker att sakna härifrån men på den listan finnes icke:
1. Tiggarna
2. Knarkarna
3. Alla psykon som går å snackar med sej själva.
4. Poliserna som står gömda i alla hörn.
5. Vänstersvängar i rödljuskorsningar
6. Att nåt som är så nära kan kännas så långt bort.
7. Att vara turist.
8. Dricka flaskvatten.
9. Bo på hotell.
Nu ska vi inte packa, för då känns det verkligen som sista kvällen. Det sparar vi till imorn.
Det var allt från denna delen av världen.
Vi har slöat ganska bra idag faktiskt. Insupit det sista av staterna och tänkt tillbaka på de första dagarna som om de vore för tio år sedan.
Jag är riktigt otroligt ordentligt trött på att äta alla mål mat "ute" och har säkert gått upp fem kilo på dessa två veckorna men utöver det så har jag inget att klaga på.
Finns såklart en hel hög med saker att sakna härifrån men på den listan finnes icke:
1. Tiggarna
2. Knarkarna
3. Alla psykon som går å snackar med sej själva.
4. Poliserna som står gömda i alla hörn.
5. Vänstersvängar i rödljuskorsningar
6. Att nåt som är så nära kan kännas så långt bort.
7. Att vara turist.
8. Dricka flaskvatten.
9. Bo på hotell.
Nu ska vi inte packa, för då känns det verkligen som sista kvällen. Det sparar vi till imorn.
Det var allt från denna delen av världen.
St. Patricks Day
I ett tidigt planeringsstadie av resan så tänkte vi att det vart kul att åka till San Francisco.
När vi senare insåg att det är närmare femtio mil dit så tänkte vi; "Hmm....njae, men kanske San Diego?" som ligger på lite bekvämare avstånd. Närmare bestämt ca två timmar.
Efter att ha turistat i ljusets hastighet första veckan och burnat fram och tillbaka till Las Vegas så kände vi när vi landat i Santa Monica att; "Los Angeles har en hel del kvar att erbjuda och vi vill ha semester!"
Inget mer av heldagar i bil. Inget mer checka in och ut från hotel. Inget mer leta efter ställen och äta.
Bara vara på samma ställe och känna sej lite hemma i en monster-stor stad.
Nu är vi ju i och för sej i motorvägarnas födelsestad så timmar i bil får man ju räkna med vart man än ska men det har man faktiskt blivit van vid. Å va då sex-filigt? Det är väl ingenting?
Om man frågar Martin då, för det är han som fått äran att köra oss. Jag är första co-pilot, av två simpla anledningar. Jag är ytterst bekant med Garmin GPSer och kanske främsta anledningen: Jag kan läsa skyltar innan dom är precis framför mej.
För en sak är säker, det krävs minst två stycken för att köra rätt i Los Angeles.
Idag har vi varit i våra gamla hoods i Anaheim. Det var nämligen en sak där som vi inte hann med, en nöjespark. Ja, en till. Och nej, vi har inte vart på några mossiga museum.
Knott´s Berry Farm hette denna och den hade några stycken helt råa berg- och dalbanor.
Det har vart helt sinnesjukt varmt idag så det var inte speciellt mycket folk. Ska man klaga på nåt, och det har jag lärt mej på jobbet att det ska man, så var det några saker.
1. Det var ingen kö till attraktionerna, men dom va däremot uppbygda för att klara en hel del kö. Det fick till följd att vi fick gå ganska långt. Stackars oss!
2. Där fanns inte Coca Cola. Det var Pepsi som gällde på det här stället. Alltså inga dollars-refills.
Vi har också åkt på säsongens första riktigt praktful(l)a bonnabränna!
Jag önskar jag orkade ta kort och lägga ut här, för jag vet att bilder gör det hela mer intressant, men ni får ta mej på orden bara. Alla har ju vart med om det.
Faktum är att jag inte har ett enda kort att bjuda på från denna dagens äventyr för jag lämnade kvar kameran i bilen. Allt ser ju ändå ungefär likadant ut i Usa.
Men för att kompensera så stack jag ut nu och tog ett kort på poolen i kvällsljuset. Bara för att blidka mina mer mogna läsare som kanske bryr sej om sånt.
Nu ska här sovas. Imorn är sista riktiga dagen och sista kvällen. Jag kan känna ångesten komma krypande.
Imorn får alla välja en sak var åsså får tiden delas på tre.
Jag tror jag ska välja ett riktigt as-stort Toys R Us.
Natt på er.
När vi senare insåg att det är närmare femtio mil dit så tänkte vi; "Hmm....njae, men kanske San Diego?" som ligger på lite bekvämare avstånd. Närmare bestämt ca två timmar.
Efter att ha turistat i ljusets hastighet första veckan och burnat fram och tillbaka till Las Vegas så kände vi när vi landat i Santa Monica att; "Los Angeles har en hel del kvar att erbjuda och vi vill ha semester!"
Inget mer av heldagar i bil. Inget mer checka in och ut från hotel. Inget mer leta efter ställen och äta.
Bara vara på samma ställe och känna sej lite hemma i en monster-stor stad.
Nu är vi ju i och för sej i motorvägarnas födelsestad så timmar i bil får man ju räkna med vart man än ska men det har man faktiskt blivit van vid. Å va då sex-filigt? Det är väl ingenting?
Om man frågar Martin då, för det är han som fått äran att köra oss. Jag är första co-pilot, av två simpla anledningar. Jag är ytterst bekant med Garmin GPSer och kanske främsta anledningen: Jag kan läsa skyltar innan dom är precis framför mej.
För en sak är säker, det krävs minst två stycken för att köra rätt i Los Angeles.
Idag har vi varit i våra gamla hoods i Anaheim. Det var nämligen en sak där som vi inte hann med, en nöjespark. Ja, en till. Och nej, vi har inte vart på några mossiga museum.
Knott´s Berry Farm hette denna och den hade några stycken helt råa berg- och dalbanor.
Det har vart helt sinnesjukt varmt idag så det var inte speciellt mycket folk. Ska man klaga på nåt, och det har jag lärt mej på jobbet att det ska man, så var det några saker.
1. Det var ingen kö till attraktionerna, men dom va däremot uppbygda för att klara en hel del kö. Det fick till följd att vi fick gå ganska långt. Stackars oss!
2. Där fanns inte Coca Cola. Det var Pepsi som gällde på det här stället. Alltså inga dollars-refills.
Vi har också åkt på säsongens första riktigt praktful(l)a bonnabränna!
Jag önskar jag orkade ta kort och lägga ut här, för jag vet att bilder gör det hela mer intressant, men ni får ta mej på orden bara. Alla har ju vart med om det.
Faktum är att jag inte har ett enda kort att bjuda på från denna dagens äventyr för jag lämnade kvar kameran i bilen. Allt ser ju ändå ungefär likadant ut i Usa.
Men för att kompensera så stack jag ut nu och tog ett kort på poolen i kvällsljuset. Bara för att blidka mina mer mogna läsare som kanske bryr sej om sånt.
Nu ska här sovas. Imorn är sista riktiga dagen och sista kvällen. Jag kan känna ångesten komma krypande.
Imorn får alla välja en sak var åsså får tiden delas på tre.
Jag tror jag ska välja ett riktigt as-stort Toys R Us.
Natt på er.
Tisdag gör vi ingenting.
Idag hade vi bestämt att vi skulle ha en ordentlig sovmorgon. Ordentlig är alltså en sån där man inte sätter klockan överhuvudtaget. Inte ens en "safe" på 12.
Man kan tycka att vi behövde det, vilket förstås inte är precis sanning eftersom vi ganska ofta sovit ganska länge. Men det är ändå nåt speciellt lyxigt med att sova obegränsat på en dag man inte har något planerat.
Tack vare partykillarna som bodde i grannrummet så blev nattsömnen aningen rubbad. Nattvakten här på hotellet fick säga åt dom flera gånger och när han tillsist sa som Michael Jackson att; "This is it!" och att om det inte blev tyst nu så skulle han ringa polisen. Ja, då dröjde det väl tio minuter och sen blev det faktiskt tyst. Och om nån undrar så hade faktiskt inte vi klagat. Visst är vi dom unga pensionärerna men vi låter ungdommarna roa sej på sitt sätt.
Och i gryningen så var det minsann en jordbävning här. Jodå, det säger dom på nyheterna. Själv vill jag minnas att jag vaknade några gånger inatt. Men att säga att nån av dom gångerna skulle ha med en jordbävning och göra är ungefär likvärdigt med att säga att man känner en Wic85-spelare i Varberg.
Visst finns möjligheten att det var därför jag vaknade men det är ju inte speciellt unikt eller märkvärdigt i sammanhanget.
Ja, så om nån undrar då så har dagen bestått av en frukost på Subway, kaffe på Starbucks, ett iskallt dopp i Stilla Havet, eftermiddagen vid polen, kvällsmat på California Pizza Kitchen och Ben & Jerrys till kvällskaffet framför tvn.
Godnatt mina vänner.
Man kan tycka att vi behövde det, vilket förstås inte är precis sanning eftersom vi ganska ofta sovit ganska länge. Men det är ändå nåt speciellt lyxigt med att sova obegränsat på en dag man inte har något planerat.
Tack vare partykillarna som bodde i grannrummet så blev nattsömnen aningen rubbad. Nattvakten här på hotellet fick säga åt dom flera gånger och när han tillsist sa som Michael Jackson att; "This is it!" och att om det inte blev tyst nu så skulle han ringa polisen. Ja, då dröjde det väl tio minuter och sen blev det faktiskt tyst. Och om nån undrar så hade faktiskt inte vi klagat. Visst är vi dom unga pensionärerna men vi låter ungdommarna roa sej på sitt sätt.
Och i gryningen så var det minsann en jordbävning här. Jodå, det säger dom på nyheterna. Själv vill jag minnas att jag vaknade några gånger inatt. Men att säga att nån av dom gångerna skulle ha med en jordbävning och göra är ungefär likvärdigt med att säga att man känner en Wic85-spelare i Varberg.
Visst finns möjligheten att det var därför jag vaknade men det är ju inte speciellt unikt eller märkvärdigt i sammanhanget.
Ja, så om nån undrar då så har dagen bestått av en frukost på Subway, kaffe på Starbucks, ett iskallt dopp i Stilla Havet, eftermiddagen vid polen, kvällsmat på California Pizza Kitchen och Ben & Jerrys till kvällskaffet framför tvn.
Godnatt mina vänner.
Idag har vi vart på...
Ja, det ska alltså bli "Universal Studios".
Efter att ha haft lite för höga förhoppningar på Disney och California Adventure så va förväntningarna inför resans tredje nöjespark inte speciellt stora.
Mmm...vi blev förnedrat amerikanskt överbevisade kan man säga.
Det är förstås löjligt att försöka förklara med bokstäver eller bilder för den delen. Men för å göra en lång historia tämligen läsvänlig så var hälften av attraktionerna "shower" där man bara deltog som publik. Antingen på 3D och 4D filmer eller som favoriten "Special Effects Stage".
Här finns dessutom också nåt så osvenskt som "Front of Line Pass". För den nätta summan av 30$ får du tillträde till en typ av VIP-kö och slipper spendera flera timmar i kö. Det var väl investerade pengar.
Det tog hela dagen och alla krafter.
Men så är man ju inte 20 längre. Som dom nya killarna som flyttat in här på hotellet.
Vi gillar inte SpringBreak-firande hormonstinna, hashrökande, latinolyssnande pubertetspuckon här för tillfället.
Va vi däremot gillar är Homer Simpson drickaflaskan som förvisso kostade en halv förmögenhet, men som man sen fyllde med Cola för en dollar resten av dagen. Ingen huvudvärk idag inte.
Bara en otrolig sugar-rush...
Venice Beach
Idag har vi vart på ett skumt ställe alltså!
Ett stenkast från Santa Monica ligger nämligen Venice Beach.
Båda dessa städer (och stränder för den delen) är ett tillhåll för gatumusikanter och dylikt. En promenad längs 3rd Street Promenade här i Santa Monica är mer eller mindre en utomhusscen full med underhållning.
Venice Beach liksaså hade vi hört. Bara lite mer exhibitionistiskt och excentriskt. Strandpromenaden där kryllade av folk och överallt kunde du köpa t-shirtar, henna tatueringar, rökelse, "vatten"pipor, bli spådd och titta på sköldpaddor med två huvuden. Å för å inte tala om alla som gick omkring med reklamskyltar för en doktor som tydligen skrev ut marijuana för medicinskt bruk.
Som om inte det var nog gick där omkring massa gangster rappare som försökte tvinga på en hörlurar kopplade till en bärbar cd där dom spelade sina egna låtar från brända skivor.
Efter en bra stund på boardwalken där det enda som lämnade nåt åt eftervärlden var skateparken vid stranden, så fick vi nog och gick två gator uppåt. I varje trädgård satt hotande lappar om att "dopeade tresspassers" blev polisanmälda. Det var förstås om de klarade ta sej över murarna med taggtråd och ta sej osedda förbi övervakningskamerorna.
För en riktigt sunkhåla det var och samtidigt helt otroligt fascinerande hur mycket det kan skilja på några kilometer och miljoner.
När vi kom hem gick vi genast till hotelreceptionen och kollade om vi kunde hyra sviten veckan ut. Känns som ett otroligt skönt ställe att avsluta semestern på. Nu blir det endast lite dagturer och bad i polen resterande dagarna.
Det är på tiden att ha lite äkta semester om du frågar mej.
Nu ska jag sova. Dricker fortfaranade alldeles för lite och huvudvärken brukar slå in frammåt kvällen.
HollyWood Walk of Shame
Just idag va jag ruskigt trött på att vara turist. Ostrukturerad turist i tillägg.
Hollywood stod på agendan och trots vissa varningar om att Hollywood är extremt överskattat så är det ju det med att vara turist att man ändå måste dit och se det med egna ögon.
Så nu kan jag säga:
HollyWood är extremt överskattat. Så otroligt sunkigt och våldtagit.
Egentligen började vi med att köra till Griffith Park för att åka högst upp på toppen, till ett observatorium och se över hela L.A.
Nu var det ju bara det att det va lördag och ca 98% av alla 18 miljoner invånare också va i den parken.
Alla parkeringar va fulla och bilar stod längs vägen på bägge sidor i flera kilometer.
Nog för att vi är turister men så desperata är vi inte. Hade vi vart så desperata hade detta kanske vart ett kort jag kunnat ta själv. Nu har jag bara snott det nånstans på nätet:
Sen alltså Hollywood. Det coolaste som hände där va faktiskt att ett gäng människor helt plötsligt började dansa till Michael Jackson's They Don´t Really Care About Us inne på ett litet torg i ett köpcentrum. Har faktiskt för mej att jag hört om sånt där men men... Det hände i alla fall och sen sprang alla åt varsitt håll. Utom några initiativtagare som nog tydligen va lite kändisar eller nåt.
Vi hade ingen som helst aning om va det va för några men folk slöt upp omkring och fotade och ville ha autografer. En kvalificerad gissning är att det typ är So You Think You Can Dance-kändisar eller nåt. Va vet vi? Faktum är att vi är så oupdaterade på den fronten att det skulle kunna vara världskändisar.
Vi träffade en riktig kändis också faktiskt. Typ.
Vi fick ganska snabbt panik på alla Star Tour Guider och utklädda-till-kändisar människor som stod och skrek i varje hörn så vi sprang tillbaka till bilen och körde via Sunset- och Santa Monica Boulevard till Beverly Hills och Rodeo Drive.
Snacka om kla$$skillnad!
Det var ju förstås mest se-men-inte-shoppa-affärer men ändå. Kändes skönt att bara behöva hålla i plånboken för att man själv skulle riskera å tömma den. Såg bara en tiggare faktiskt och till och med han hade klass.
På tal om tiggare så va det faktiskt en här i Santa Monica som tiggde av oss när vi skulle käka frukost. Glöm det, sa vi. Å skämtade lite om att erbjuda han å byta hans mp3-spelare mot min macka.
Några timmar senare så mötte vi han hyfstat påtänd på HollyWood Boulevard. Hur stor är sannolikheten?
Nu sitter vi i tryggt förvar i lägenheten igen och pojkarna kollar på Discovery. Snart ska vi nog ut en tur och köpa några nya sorter av Ben & Jerry´s till kvällskaffet.
Signing off and out...
Hollywood stod på agendan och trots vissa varningar om att Hollywood är extremt överskattat så är det ju det med att vara turist att man ändå måste dit och se det med egna ögon.
Så nu kan jag säga:
HollyWood är extremt överskattat. Så otroligt sunkigt och våldtagit.
Egentligen började vi med att köra till Griffith Park för att åka högst upp på toppen, till ett observatorium och se över hela L.A.
Nu var det ju bara det att det va lördag och ca 98% av alla 18 miljoner invånare också va i den parken.
Alla parkeringar va fulla och bilar stod längs vägen på bägge sidor i flera kilometer.
Nog för att vi är turister men så desperata är vi inte. Hade vi vart så desperata hade detta kanske vart ett kort jag kunnat ta själv. Nu har jag bara snott det nånstans på nätet:
Sen alltså Hollywood. Det coolaste som hände där va faktiskt att ett gäng människor helt plötsligt började dansa till Michael Jackson's They Don´t Really Care About Us inne på ett litet torg i ett köpcentrum. Har faktiskt för mej att jag hört om sånt där men men... Det hände i alla fall och sen sprang alla åt varsitt håll. Utom några initiativtagare som nog tydligen va lite kändisar eller nåt.
Vi hade ingen som helst aning om va det va för några men folk slöt upp omkring och fotade och ville ha autografer. En kvalificerad gissning är att det typ är So You Think You Can Dance-kändisar eller nåt. Va vet vi? Faktum är att vi är så oupdaterade på den fronten att det skulle kunna vara världskändisar.
Vi träffade en riktig kändis också faktiskt. Typ.
Vi fick ganska snabbt panik på alla Star Tour Guider och utklädda-till-kändisar människor som stod och skrek i varje hörn så vi sprang tillbaka till bilen och körde via Sunset- och Santa Monica Boulevard till Beverly Hills och Rodeo Drive.
Snacka om kla$$skillnad!
Det var ju förstås mest se-men-inte-shoppa-affärer men ändå. Kändes skönt att bara behöva hålla i plånboken för att man själv skulle riskera å tömma den. Såg bara en tiggare faktiskt och till och med han hade klass.
På tal om tiggare så va det faktiskt en här i Santa Monica som tiggde av oss när vi skulle käka frukost. Glöm det, sa vi. Å skämtade lite om att erbjuda han å byta hans mp3-spelare mot min macka.
Några timmar senare så mötte vi han hyfstat påtänd på HollyWood Boulevard. Hur stor är sannolikheten?
Nu sitter vi i tryggt förvar i lägenheten igen och pojkarna kollar på Discovery. Snart ska vi nog ut en tur och köpa några nya sorter av Ben & Jerry´s till kvällskaffet.
Signing off and out...
Santa Monica
Vi checkade ut från Caesars Palace kl 10 imorse och begav oss söder och väster ut igen.
Rätt skönt faktiskt efter två och en halv dag i öknen.
Vegas va en helt otrolig och sjuk upplevelse men som nybörjare så är två dagar en lagom dos.
Nej, vi har inte gift oss. Inte vart i närheten av bröllopskapellen faktiskt och jag har bara sett en enda Elviskopia.
Vägen dit var en upplevelse i sej. Plötsligt tog Los Angeles bara slut och istället för att bo i knät på varandra var det tre timmars öde öken. En bit upp i bergen låg snön fortfarande kvar och vägskyltarna varnade för halt väglag. Å så plötsligt dök det upp. En stad mitt ute i ingenstans. Full action med en gång.
Ja, ni fattar ju säkert. Eller inte. Men så är det i alla fall.
Santa Monica kändes som att komma hem. Till hav och sand och salta vindar. Vi bor på ett ganska sunkigt hotell, men så kan det gå när man glömde kolla upp adresser till olika hotel innan man for. Då fick man ta ett på slump i resehandboken. Det är stort i alla fall. Och har två tv:ar. Och kök. Det är lyx för oss.
Vår tur trogen så anlände vi lagom till solnedgången och för första gången fick jag se en regelrätt solnedgång. På några minuter alltså. Fint HollyWoodregiserad med en trubadur längst ut på Santa Monica Pier. 
Nu har Martin internetabstinens så det är dags att lämna över.
Vi har det bra i alla fall, fortfarande.
Dricker lite för lite bara. Är ständigt törstiga och läpparna torra som fnöske. Eller nåt annat väldigt torrt. Man har det oförskämt bra egentligen som kan dricka vatten rätt ur kranen. Det ska jag komma ihåg när jag kommer hem.
Ett löfte är ett löfte...
...och en blogg är en blogg.
Eftersom denna resa är begränsad till två veckor så är ju denna bloggen det också.
Alltså innebär det att om jag inte får upp bilder här nu så är dom totalt ointressanta på lördag om en vecka.
Innan jag avslöjar våran nya position tänker jag utnyttja internethastigheten här och slänga upp några bilder jag lovat.
"KalleAnkaHotellet"
Frukost på Disneyland:
Jedi-skola för små pojkar (tyvärr):
En tursitbild:
Eftersom denna resa är begränsad till två veckor så är ju denna bloggen det också.
Alltså innebär det att om jag inte får upp bilder här nu så är dom totalt ointressanta på lördag om en vecka.
Innan jag avslöjar våran nya position tänker jag utnyttja internethastigheten här och slänga upp några bilder jag lovat.
"KalleAnkaHotellet"
Frukost på Disneyland:
Jedi-skola för små pojkar (tyvärr):
En tursitbild:
Viva Las Vegas
Jag har inte bloggtorka. Absolut inte.
Vi ar i Las Vegas bara och har finns en del annat att gora.
Imorn ska vi aka tillbaka till California och L.A da hoppas jag pa ett hotell med internet igen.
Joda, det finns internet pa Caesars Palace men som mycket annat har kostar det skjortan och mer an det.
NEJ, vi snalar inte. Vi spenderar och spenderar. Men $25 lagger jag hellre pa rouletten an pa internet i ett halvt dygn.
Onskar jag kunde gett en lite mer detaljerad redogorelse och bilder men jag far be att aterkomma pa det temat.
Har ar i alla fall allt man kunde tro och lite till. Skitstort och samtidigt litet.
Tom Martins trogna lokalsinne aker pa bank. Man har ingen aning om var man ar och plotsligt sa kanner man igen sej. Fast da kan det handa man ar i Paris.
Vi ar i Las Vegas bara och har finns en del annat att gora.
Imorn ska vi aka tillbaka till California och L.A da hoppas jag pa ett hotell med internet igen.
Joda, det finns internet pa Caesars Palace men som mycket annat har kostar det skjortan och mer an det.
NEJ, vi snalar inte. Vi spenderar och spenderar. Men $25 lagger jag hellre pa rouletten an pa internet i ett halvt dygn.
Onskar jag kunde gett en lite mer detaljerad redogorelse och bilder men jag far be att aterkomma pa det temat.
Har ar i alla fall allt man kunde tro och lite till. Skitstort och samtidigt litet.
Tom Martins trogna lokalsinne aker pa bank. Man har ingen aning om var man ar och plotsligt sa kanner man igen sej. Fast da kan det handa man ar i Paris.
Disney.
Tack å lov å pris så är internet segare än segast idag. Inte tänka på att ladda upp bilder alltså.
Vi har spenderat hela dagen på Disneyland och California Adventure (som är en nöjespark som ligger precis jämte).
Gudars va slitsamt det är. Typiskt en såndär "måste grej". Kul att ha gjort men aldrig mer, är min sammanfattning. Och det kan du citera mej på.
Kvällen avslutades på The Cheesecake Factory. Fytti rackarn va goda cheesecakes! Det är för väl att man bara är turist i detta landet för kalorierna är så många nu att om dom vore pengar så hade jag vart miljonär.
Vi är slitna här. I kropp och själ, helt utpumpade.
Ska sova nu för att orka med morgondagens äventyr.
På återskrivande, med förhoppnignsvis höghastighetsinternet på nästa hotel!
Vi har spenderat hela dagen på Disneyland och California Adventure (som är en nöjespark som ligger precis jämte).
Gudars va slitsamt det är. Typiskt en såndär "måste grej". Kul att ha gjort men aldrig mer, är min sammanfattning. Och det kan du citera mej på.
Kvällen avslutades på The Cheesecake Factory. Fytti rackarn va goda cheesecakes! Det är för väl att man bara är turist i detta landet för kalorierna är så många nu att om dom vore pengar så hade jag vart miljonär.
Vi är slitna här. I kropp och själ, helt utpumpade.
Ska sova nu för att orka med morgondagens äventyr.
På återskrivande, med förhoppnignsvis höghastighetsinternet på nästa hotel!
Huntington Beach
Idag stod Oscarsgalan på menyn. I Hollywood alltså, inte för oss.
Ett tag tänkte vi att vi kanske borde men efter att ha hört oss för så insåg vi att det med allra största sannolikhet skulle bli en bortkastad dag för oss.
Vi startade istället med frukost på McDonalds där mitt amerikanska alias blev "Susie". Mr McDonald frågade nämligen efter mitt namn så han kunde ropa när våran order va klar. Jag blev stum och tänkte att det är nog bäst att ta nåt lättutalat. Susie blev det.
Sen hoppade vi i bilen och drog till South Coast Plaza. Vi hade hört att det va ett stort köpcentrum. Californiens största. Topp 3 i Usa.
O ja, det var det. Helt säkert. Jag envisades inte ens med att vi skulle försöka gå igenom hela. Martin va så lagom road.
Sen hade vi egentligen inga planer så vi freebasade lite. Jag tyckte att vi skulle sikta mot Long Beach och Martin och Simen fick för sej att vi skulle bli lite kulturella. Aquarium om the Pasific.
Jag hade tur för dom skulle snart stänga så det var ingen idé, resonerade vi.
Martin fick för sej att vi skulle stänga av gps:en och det förde oss ner till Long Beach Port. Ett helskumt hamnområde som vi flydde så snabbt Dodgen bar oss. Inget mer freebasande för våran del !!
Long Beach va inget för oss. Ganska sunkigt och bara Nagelsalonger och Donutsaffärer över allt. Med en hederlig karta som inte pratar hittade vi Pacific Coast Highway och körde den till Huntington Beach. Dit har nämligen Marin velat sen han va liten pojke och såg att dom stora coola killarna skateade där.
Vi kom lagom till en surftävling i solnedgången. Nästan lite väl klysight.
Men Huntingtown va helt klart hela dagens behållning.
Åsså handlade vi på en alldeles speciell supermarket.
Ett tag tänkte vi att vi kanske borde men efter att ha hört oss för så insåg vi att det med allra största sannolikhet skulle bli en bortkastad dag för oss.
Vi startade istället med frukost på McDonalds där mitt amerikanska alias blev "Susie". Mr McDonald frågade nämligen efter mitt namn så han kunde ropa när våran order va klar. Jag blev stum och tänkte att det är nog bäst att ta nåt lättutalat. Susie blev det.
Sen hoppade vi i bilen och drog till South Coast Plaza. Vi hade hört att det va ett stort köpcentrum. Californiens största. Topp 3 i Usa.
O ja, det var det. Helt säkert. Jag envisades inte ens med att vi skulle försöka gå igenom hela. Martin va så lagom road.
Sen hade vi egentligen inga planer så vi freebasade lite. Jag tyckte att vi skulle sikta mot Long Beach och Martin och Simen fick för sej att vi skulle bli lite kulturella. Aquarium om the Pasific.
Jag hade tur för dom skulle snart stänga så det var ingen idé, resonerade vi.
Martin fick för sej att vi skulle stänga av gps:en och det förde oss ner till Long Beach Port. Ett helskumt hamnområde som vi flydde så snabbt Dodgen bar oss. Inget mer freebasande för våran del !!
Long Beach va inget för oss. Ganska sunkigt och bara Nagelsalonger och Donutsaffärer över allt. Med en hederlig karta som inte pratar hittade vi Pacific Coast Highway och körde den till Huntington Beach. Dit har nämligen Marin velat sen han va liten pojke och såg att dom stora coola killarna skateade där.
Vi kom lagom till en surftävling i solnedgången. Nästan lite väl klysight.
Men Huntingtown va helt klart hela dagens behållning.
Åsså handlade vi på en alldeles speciell supermarket.
It does rain in Southern California
Idag har vi vart med om något så ovanligt som regn. Fast det gjorde inte speciellt värst mycket för våran dagsplan var nämligen att åka till Palos Verdes och hälsa på min kusin Anita.
Ca 40 minuters körtid härifrån så efter frukost på Subway så satte vi oss i bilen. Bilen är en Dodge Charger Sxt. En 3.5L V6 motor på 250 hästar. Den informationen var till min pappa för han undrar nämligen det vet jag.
Hade det funnits Mustang på uthyrningen så hade givetvis Martin valt det men nu fick vi ta det näst bästa.
Nog om det. Vi åt och fikade hemma hos Harper's och sen fick vi guidad tur på Palos Verdes, som är en halvö alltså. Där låg en del schyssta hus för å uttrycka sej milt. På hemvägen stannade vi till på ett köpcentrum och jag fick köpt resans första Vans.
Trots en rejäl nattsömn så kände vi ändå av lite jetlag när kroppen började närma sej natt. Fick bli ett Starbucksbesök och hämtpizza. Kvällen avslutas nu med lite Mythbusters på Discovery. En sover redan, så det är nog bara en tidsfråga innan lamporna släcks på S Harbor Boulevard.
Los Angeles tar på kroppen.
Ca 40 minuters körtid härifrån så efter frukost på Subway så satte vi oss i bilen. Bilen är en Dodge Charger Sxt. En 3.5L V6 motor på 250 hästar. Den informationen var till min pappa för han undrar nämligen det vet jag.
Hade det funnits Mustang på uthyrningen så hade givetvis Martin valt det men nu fick vi ta det näst bästa.
Nog om det. Vi åt och fikade hemma hos Harper's och sen fick vi guidad tur på Palos Verdes, som är en halvö alltså. Där låg en del schyssta hus för å uttrycka sej milt. På hemvägen stannade vi till på ett köpcentrum och jag fick köpt resans första Vans.
Trots en rejäl nattsömn så kände vi ändå av lite jetlag när kroppen började närma sej natt. Fick bli ett Starbucksbesök och hämtpizza. Kvällen avslutas nu med lite Mythbusters på Discovery. En sover redan, så det är nog bara en tidsfråga innan lamporna släcks på S Harbor Boulevard.
Los Angeles tar på kroppen.
Tre bönder i en by...
Nu är det äntligen läggdags!
20:09 lokal tid, men 05:09 i Norge (som vi fortfarande kör med här nån dag till).
Resan gick bra, det ska sägas. Inga förseningar. Bra flyt på Heathrow. Men man måste ju ändå konstatera att man är en ovan usa-resenär.
Vet inte hur många papper jag skrivit på idag. Och skrivit under. Och intygat. Och uppgett 1734 S Harbor Street.
En halvtimme innan vi landar på LAX upptäcker jag att Simen skrivit fel på den ansökan man lämnar in på internet. Vi försökte tänka att "det spelar nog kanske inte så stor roll" men lantis som man är så var man inte så kaxig när man ställer sej i kön för Us Customs and Border Protection.
Men det gick bra. Mot utbyte av fingertryck och foto och utförlig redogörelse av resplan.
Sen fastna Simen i tullen men det var bara ytterst tillfälligt.
Efter det 16-timmarspasset var vi ivriga att lämna flygplan och flygplatser för ett tag och jag tog täten när vi kastade oss ut i storstadslivet. Hoppa på bussen som gick till Alamo, för att hämta våran hyrbil.
Efter lite mer köande och det obligatoriska försöket att kränga på oss en försäkring vi redan hade så kom vi ut på Freeway 405 lagom till rusningstrafiken.
Martin hade lovat att köra men va inte riktigt beredd på den migrän som kom smygande allt eftersom trafiken stog stilla. Just där och då va det inte så lätt att bara svänga av å byta förare så han fick så snällt hålla ut, och hålla sej från att spy.
Med bara en gps-felkörning så kunde vi till sist checka in på vårat hotel. Kalle-Anka-hotellet som vi kallar det. För inte bara bor vi i Anaheim, 500m från Disney. Utan hotellet ser ut som en slott, ur en tecknad film typ. Det var nog sista gången vi lät nån annan boka hotel åt oss över internet men vi klagar inte så värst mycket ändå. Det finns ju internet.
Martin knoppade med en gång vi kom hit, vid 6tiden. Jag och Simen har gått en runda i Downtown Disney. Käkat lite pizza och bisarrt konstaterat att det verkligen växer palmer mitt i gatan.
Nu känner jag att mamma fått såpass koll på läget att jag kan sova med gott samvete. Men jag orka bara lägga upp två bilder för sen dampa internet, som Herman hade sagt. Det innebär i detta fall att det blev så segt att jag inte orkar vänta. Jag är trött och vill sova!!!
20:09 lokal tid, men 05:09 i Norge (som vi fortfarande kör med här nån dag till).
Resan gick bra, det ska sägas. Inga förseningar. Bra flyt på Heathrow. Men man måste ju ändå konstatera att man är en ovan usa-resenär.
Vet inte hur många papper jag skrivit på idag. Och skrivit under. Och intygat. Och uppgett 1734 S Harbor Street.
En halvtimme innan vi landar på LAX upptäcker jag att Simen skrivit fel på den ansökan man lämnar in på internet. Vi försökte tänka att "det spelar nog kanske inte så stor roll" men lantis som man är så var man inte så kaxig när man ställer sej i kön för Us Customs and Border Protection.
Men det gick bra. Mot utbyte av fingertryck och foto och utförlig redogörelse av resplan.
Sen fastna Simen i tullen men det var bara ytterst tillfälligt.
Efter det 16-timmarspasset var vi ivriga att lämna flygplan och flygplatser för ett tag och jag tog täten när vi kastade oss ut i storstadslivet. Hoppa på bussen som gick till Alamo, för att hämta våran hyrbil.
Efter lite mer köande och det obligatoriska försöket att kränga på oss en försäkring vi redan hade så kom vi ut på Freeway 405 lagom till rusningstrafiken.
Martin hade lovat att köra men va inte riktigt beredd på den migrän som kom smygande allt eftersom trafiken stog stilla. Just där och då va det inte så lätt att bara svänga av å byta förare så han fick så snällt hålla ut, och hålla sej från att spy.
Med bara en gps-felkörning så kunde vi till sist checka in på vårat hotel. Kalle-Anka-hotellet som vi kallar det. För inte bara bor vi i Anaheim, 500m från Disney. Utan hotellet ser ut som en slott, ur en tecknad film typ. Det var nog sista gången vi lät nån annan boka hotel åt oss över internet men vi klagar inte så värst mycket ändå. Det finns ju internet.
Martin knoppade med en gång vi kom hit, vid 6tiden. Jag och Simen har gått en runda i Downtown Disney. Käkat lite pizza och bisarrt konstaterat att det verkligen växer palmer mitt i gatan.
Nu känner jag att mamma fått såpass koll på läget att jag kan sova med gott samvete. Men jag orka bara lägga upp två bilder för sen dampa internet, som Herman hade sagt. Det innebär i detta fall att det blev så segt att jag inte orkar vänta. Jag är trött och vill sova!!!
[heeeiij]
Hej alla mammor, pappor, syskon, vänner och annat löst folk.
Detta är bloggen där jag i mån av tid, ork, lust och internettillgång ska försöka dela med mej av vad som sker.
Ska jag va helt ärlig så har jag alltid sett ner lite på Resebloggar och tänkt att "Vem i all världen bryr sej?" men det är ju aldrig försent att ändra sej. Å man slipper ju skicka sms.
Till min mor vill jag bara säga att;
1 ) Om det nu inte skulle komma ett inlägg om dagen så innebär inte det nödvändigtvis att vi är döda.
2 ) Vi ska inte gifta oss i Las Vegas. Ingen av oss.
